SSC Napoli på bortaplan. Stadio San Paolo. Torsdag 20:e september klockan 19:00.

Resan och matchen inleddes dock långt tidigare. Det här är berättelsen om hur undertecknad (Thomas Lindqvist, vice ordförande) och mitt resesällskap upplevde resan fram och tillbaka till Neapel.

Klockan ringer obarmhärtligt kl 03:35 (!) på onsdagsmorgonen, väskan är packad och taxin in till Cityterminalen beställd till 04:00. Humöret steg när man inne i centrala Stockholm mötte upp sitt resesällskap Adde, Jessica och Dahlen.

Det visade sig att vi inte var de enda Gnagarna som hade valt budgetalternativet Ryan Air från Skavsta för det var en del bekanta ansikten från Råsunda och bortamatcher som klev på flygbussen som skulle ta oss till Skavsta. Ovanlig känsla att kliva på en civil buss där ölen INTE flödade!

Väl framme vid Skavsta hade klockan hunnit blivit 05:40(ish) vilket enligt våra inbyggda ”mat och öl-klockor” betydde att det var dags att dricka frukost. Flygplatsbarer är ju som alltid svinbilliga (inte) men biran var kall och god, allt en gnagare behöver!

Ombord på plåtkråkan som skulle ta oss till den internationella storflygplatsen Ciampino (ironi) erbjöds man som vanligt förstklassig service, god mat, gratis bira och gott om benutrymme! (mer ironi). En del valde att ta lite skönhetssömn ombord medans andra bedrev social verksamhet i form av spotify i mobilen och hörlurar.

Framme i Rom möttes vi av ljummen italiensk sensommarvärme och projektet att ta oss in till centrala Rom inleddes. Alternativen visade sig vara lika förvirrade som resenärerna men till slut lyckades vi hitta en buss som skulle ta oss in. Klockan var nu runt 10:30 och då kan man ju tycka att trafiken lugnat ned sig en aning. Ack vad fel det visade sig att vi hade. Resan in till Rom var utlovad att ta betydligt kortare tid än vad den defacto gjorde. Trafiken var ”omfattande” (dock var den INGENTING mot vad Neapel skulle bjuda på).

Lite obligatorisk turistande avhandlades innan ”mat och öl-klockan” ringde igen och vi uppsökte en skön bar för vätskepaus innan vi begav oss till Roma termini och det inbokade tåget till Neapel. Här mötte vi upp våra vänner Anna, Irene, Jacob och Jens som flygit ned med SAS (lyxlirare!) som redan intagit sin kupé på tåget.
Med nyligen inhandlade ölkassar intog vi vår kupé och jagade ut en polis ur våran hytt som satt på en av våra platser (här kan vi ha skarvat historien en aning). Vi slog oss sedan ner, njöt av det italienska landskapet och inmundigade pilsnern. Våra grannar var nog måttligt nöjda att få spendera två timmar med ett sällskap som högljutt diskuterade världsfrågor som ”Är Love Actually bättre än Notting Hill” och vid upprepade tillfällen brast ut i ”What have the romans done for us”.

Framme i Neapel var det inga problem att hitta fram till hotellet som skulle bli vårt hem för de närmsta två nätterna. Incheckade och klara hittade vi till vår glädje att det fanns en bar vägg i vägg med vårt hotell. Som dessutom hade livsmedlet free Wifi!

Där spenderades många euros och timmar under kvällen. Fler och fler gnagare anlände till hotellet vilket ledde till att uteserveringen snabbt fylldes (den var i ärlighetens namn inte jättestor). Vid bordet bredvid vårt hade vi storstilat sällskap i form av AIK-legenderna Kurre Hamrin och Lennart Johansson som glatt skålade med när vi höjde glasen för en ”Skål för Gnaget”. Sjukt kul när en äldre gentleman som inledde sitt kvällspass som servitör får syn på Kurre Hamrin och på ett av de mest vördnadsfulla sättet jag bevittnat går fram och hälsar på Signore Hamrin. Ingen av de yngre medlemmarna i personalen hade gjort samma sak men efter ”viss påtryckning” inifrån köket tog det inte många minuter innan ALLA i personalen kom fram och hälsade. Gentlemännen ställde upp på ett flertal bilder med tillresta AIK-supportrar också. Respekt!

Resten av kvällen gjorde vi vad vi supportrar är bäst på: Dricka bärs!

Del två med matchdagen återkommer vi till!