”Buss till Byske, 500 om vi fyller, sugen !?”

Bara någon timme efter skärtorsdagens bragdartade insats på Isstadion började sms:en florera i Stockholmskvällen. På en krog hade ett vanvettigt skönt gäng gnagare redan börjat smida planer…

Vissa beslut är enklare än andra att fatta i segerrus (och annat rus),  detta skulle visa sig vara ett sådant.

Fredag förmiddag  och bussen visar sig vara halvfull vilket skulle leda till priset hamnade på en tusing per skalle helt plötsligt. Efter mycket imponerande och snabbt arbete av Black Army och Smokinglirarna gick supporterklubbarna in med garantin att täcka de eventuella kostnader som skulle uppstå om bussen inte skulle visa sig fyllas. Detta visade sig vara ett genidrag då bussen fylldes mer eller mindre omgående efter att denna garanti kom ut.

Sagt och gjort samlades ett gäng förväntansfulla Gnagare i centrala Stockholm igen på fredagskvällen för att inleda den lååååååånga färden upp till Skellefteå.

Vid midnatt rullade vi så från klassiska Klarabergsviadukten och stämningen infann sig, som så ofta förut, direkt. Nytt bolag (Stort tack till Lidingöbuss!) som satte svensk supporterrekord i  fräsch och sprillans ny buss (parkettgolv!) skulle köra oss upp.

Sakta men säkert slumrade sällskapet in en efter en och efter Sundsvall var det inte många rop som hördes, förutom de sedvanliga häcklingarna av eder ödmjuke skribent som ungefär en miljard gånger fick höra ”Leeds-bög”…

Någonstans i höjd med Örnsköldsvik hade så solen stigit upp igen och med den humöret i bussen. Nu var det ju bara ungefär 25 mil kvar.

I bussen börjades det smidas planer att åka ut till flygplatsen och välkomna spelarna med lite klassiskt salpeter/socker. Det föll dock på att vi hade vi pajat chaufförens viloperiod totalt om så skedde. Det blev in till ”centrala” Skellefteå för proviantkomplettering på Systemet innan vi började den egentliga uppladdningen. O’learys var bokat för enbart oss, privatåkare slöt upp och stämningen och förväntningarna inför matchen började infinna sig på allvar.

Framme vid arenan var förväntningarna på topp, nu jävlar skulle vi spela oss till en SM-final för första gången på 28 år och visa lappskallarna vilka det är som bestämmer!

Matchen blev  tyvärr en stor besvikelse, AIK var aldrig riktigt nära att hota Skellefteå och det var riktigt surt att åka ut ett slutspel när man är så pass nära och tagit så pass långt.

När matchen var till ända kallades spelare och ledare för att tacka av för den BÄSTA SÄSONGEN FÖR AIK PÅ 28 ÅR och det var nog en del fuktiga ögånvrår då man insåg att sagan med Roger Melin är över. Det var länge sedan någon över huvud taget tränade AIK under så pass lång tid som han gjort.

Efter det snöpliga uttåget ur 2012 års slutspel väntade då ca 80 mil bussresa hem där vissa valde att kliva av redan i Umeå och ta sig hem för egen maskin. Det sägs ju att i Norrland, där vill man ju vara sig själv för en stund…

Resan i korthet:

* Kanonbuss, kanonbolag, kanonchaufför!
* Arto Blomsten får aldrig vara ifred från Gnaget
* Det är närmre att gå till arenan i dagsljus och (någorlunda) nyktert tillstånd än 34 minus och totalt mörker
* I Skellefteå anses det ok att hylla pedofiler när laget gjort mål
* Det är kul att åka rondell…
* Nästa år….
* Mats-Johan Jönsson är en STOR HJÄLTE som styrde upp bussen i helt privat regi!

Vid tangentbordet:
Thomas Lindqvist, styrelsemedlem Smokinglirarna

Scroll Up